Om det inte vore för att DN hipp som happ ändrar sina länkar skulle jag länka till det inlägg i hyfsochstil-spalten som får mig att skriva det här. Nu nöjer jag mig med att låna rubriken, med skiljetecken och allt.
Inlägget i DN handlar om hur frågeställaren som varit sjuk en längre tid ska svara sina välmenande vänner som undrar hur det är. Sanningen är ju att hen inte är bättre men det vill inte vännerna höra utan försöker uppmuntrande trösta.
Jag känner så väl igen det där. Det är inte den sjuke som de vill trösta, det är sig själva. Varför jag känner igen det beror inte på att jag är sjuk själv utan för att jag har ett barn med en medfödd defekt. Alla gratulerar och ställer aningslöst frågan om allt är bra, om barnet är friskt också vidare. Nej, är inte rätt svar på den frågan. Inte ens, nej men det blir bra bara han får sin medicin, är ett acceptabelt svar. Eftersom det var en bebis var tröstsvaren av typen, det går över eller det växer nog bort. När jag vänligt förklarade att nej, det går inte bort eller över eller försvinner någonsin började folk se lite desperata ut och komma med andra förslag eller i brist på annat försöka med samma tröst igen.
Efter att en kamrat till mig blivit riktigt förtvivlad insåg jag att jag aldrig skulle få tröst och förståelse av mina vänner om jag sa sanningen. Det enda som skulle hända var att jag skapade ångest hos dem och var tvungen att trösta dem. Jag vet att jag saknad att få vara ledsen för egen del. Det var ju inte mig det var synd om. Det var inte mig det var fel på men ändå fanns det en sorg.
När det senare visade sig att han har ytterligare en troligtvis medfödd samt livslång följeslagare så är jag beredd. Jag kan hantera alla han ser inte så ut, det tror jag inte. Den här gången finns också samhällets back up-system som jag saknade förra gången. Då var det inte var så allvarligt och bara att ge medicin. Den här gången är det jag som inte tycker det är så allvarligt.