Går på kurs på Rosenlund igen. Det väcker som vanligt många funderingar men är samtidigt befriande. Det är många aha upplevelser och det är mycket igenkänning.
Eftersom vi har hemläxa mellan gånger är hjärnan mer alert än vanligt. Det kan vara att reflektera över något som vi pratat om, att titta på något i omgivning eller göra någon övning. Det här kan ställa till problem. För även om vi början av kursen får en påminnelse om att vi inte ska försöka fixa saker som inte är trasiga så är det svårt att ta med sig det ut i vardagen när kursen triggat igång problemlösningshjärnan. En tidningsrubrik som egentligen bara är ett konstaterande blir i min hjärna till att en människa som uttalat sig tycker att det här är ett problem som ska lösas, helst av andra trots att jag kan tycka att det är just det vi har anställt de här personerna till att göra.
Att gå de här kursen är befriande. Många av oss har under årens lopp haft funderingar i banor som “är det bara jag som känner eller tycket eller tänker på det här sättet”. Här träffar vi människor som tycker, tänker funderar och fungera som oss. Vi får också insikter i hur och varför människor inte tänker, tycker eller fungerar som oss och hur vi kan hantera det.
Jag har lyckligtvis en väldigt öppensinnad och förstående familj som jag törs fråga i fall det är bara jag som tycker eller fungerar på ett visst sätt. Svaret är oftast förmodligen inte men ibland är svaret “ja, det är nog bara du”.
Min familj tar mig som jag är. Jag memorerar utan vidare tiosiffriga nummer i skallen om jag behöver men hittar inte tillbaka till bilen jag klev ur för en timme sen på en parkering. Inte färg, inte modell inte i vilket väderstreck bilen står. Om jag hittar den beror det på om jag memorerat bilnumret eller inte.