Sätter rismjölken i vrångstrupen av ilska innan jag inser att det är sommartid och repristid på SVT. Den dokumentär jag tittar på visar sig var gjord 1992 men tyvärr verkar filmaren och hans generationskamrater fortfarande hålla hårt i sitt Stockholm.
Jag klarar faktiskt inte att titta färdigt på programmet. Kanske kan jag se det utan ljud och med texningen avstängd eller se det som en övning i att uthärda någon jag inte håller med. Det lilla jag klarar av att se är bilder från ett äldre och ett nyare Stockholm. Det är jätteroligt och intressant att titta men samtidigt får jag via berättarrösten nedtryck i halsen att det var bättre förr.