Jag en stolt och lycklig Katarina idag. Jag har tre vuxna söner.
Jag plockade inte fram stora bultsaxen igår och klippte av mammakopplet. Även om jag ibland vill det är jag ganska medveten om att jag nog aldrig helt kan släppa grabbarna. Är det något jag har med mig från farfar John är det väl att just att förälder är man alltid och ororar sig för sina barn gör man. Farfar hade ju sånt bekymmer för hur det skulle bli, nu när Sixten skulle gå i pension. Där Sixten var den 65årige sonen.
Det är en känsla av, Yes, jag lyckades men det är lång ifrån jag ensam som har lyckats. Det har funnits många vuxna runt grabbarna under deras uppväxt. Vuxna som inte nödvändigtvis har delat mina uppfattningar om saker och ting. Det har varit många gånger jag suttit och dragit med fingernaglarna i bordsskivan i Skärholmen och svurit för mig själv. Inte fullständigt övertygad har jag suttit och hög upprepat för mig själv : “Det är bra att barnen träffar många vuxna med olika åsikter”. Numer har vi bytt till ett inte lika barnvänligt bord så jag har slutat att hänge mig åt möbelmisshandel men det fortfarande med sammanpressade käkar jag upprepar mitt mantra när jag går mina omgångar med sonens mentor i skolan.