Jag var inne på det i min text utjämningsmandat. Folk som utan att tänka skriver spontana texter om saker som berör dem.

Jag som datornörd och teknikvänlig tycker att möjligheten att kunna nå mer än arbetskamrater eller syjuntetanter fantastisk. Med några klick och tryck på mobiltelefonen kan jag med text eller bild nå flera hundra om jag och de vill. Du kan ta upp mobilen och fota den där cykel som någon låst fast lite olyckligt vid övergångsstället så du inte kommer fram med min barnvagn eller rullstol. Förhoppningsvis ser vi drulliga cyklister bilden och texten och förhoppningsvis kommer vi ihåg att tänka efter nästa gång vi låser fast vår älskade cykel i något väldigt stabilt för att få ha den kvar medan vi går in och handlar.

Under veckan utbröt det som brukar kallas folkstorm. Riktigt vad en folkstorm är vet jag inte. Det kan vara fem arga tanter i glesbyggd som inte vill att den lokala ica ska läggas ner, det kan vara 3000 människor som står på Sergelstorg i Stockholm och inte vill att en person ska utvisas ur Sverige. Den här gången startade det med en artikel i en större svensk dagstidning. En artikel som troligen var av typen kolla aldrig en bra story. Eftersom Stockholm är Sverige och Sverige är världen och det här råkade tillhöra något som låg inom min intressesfär så upplevde jag det som folkstorm och följde girigt varje inlägg i “debatten” efter att jag vaknat med ett ryck och satt morgonkaffet i halsen efter en blänkare i lokalradion. Ganska snart gjordes det som kallas en pudel där den som uttalat sig sagt att hen var missförstådd och inte alls menade så och att hen vill bara lyfta fram eller upp eller ner eller hur det nu var. Tyvärr var det redan för sent.

Problemet var att ursprungsartikeln hade triggat en grupp människor med åsikter och känslor och full beredskap beväpnade med tangentbord beredda att gå i döden för sin sak. Detta triggade naturligtvis nästa grupp som har andra åsikter i frågan men med samma beredskap. Dessa grupper har sedan tidigare bataljer sina givna antagonsitgrupper som vet att de där brukar tycka fel så jag ställer mig på andra sidan. Tack vare twitter och bloggar så spred det här sig som sagt blixtsnabbt. Inom loppet av några timmar var pajkastningen i full gång. Min dator hade den goda smaken att stillsamt krascha innan jag hann få iväg de värsta pajerna.

Folk som inte riktigt var beredda på vad som kunde hända och som tycker det hela är en skitsak kände sig som de hade blivit överkörda av ett tåg. De vaknar upp och undrar vad i helvete var det där? Då har vi glada pajkastare hunnit ganska långt ut i vår luddighet. Andra vaknar sent och kommer med stridspajen o hösta hugg men frågar för säkerhets skull, vart ska jag kasta pajen? Där någonstans hade jag fått ordning på mina tangenter och kunde svara min kompis som yrvaket frågade, vem är den där typen vi kastar på? Jag hade också fått lite ordning på vad som kanske hade hänt och inte hade hänt och kunde ge kontraorder, kasta inte.

Jag fick som sagt datorhaveri och fick därmed tid till eftertanke. Behöver jag skriva ett eget inlägg? Behöver jag vidarebefordra det alla andra skriver? Kommer mina vänner som inte är direkt berörda av det här jätteviktiga få reda på det ändå genom sina vänner och vänners vänner? Först när en nära vän ställer frågor i ett socialt forum om vad som har hänt tycker jag att det är motiverat att även jag börjar dela länkar. Jag har ju min ton och min jargong, något min vän är bekant med, så jag tar upp den ton han börjat i. Vi bollar sen lite fram och tillbaka. Sen var det där med vänners vänner och ett publikt forum. Den här vännen vän har definitivt fått för mycket av det han inte vill ha och har fått nog. Jag förstår inte varför i vanliga fall vettiga människor hetsar upp sig så förbannat över detta, det är i stort sett en ickefråga om några daterade serietidnigar från en svunnen tid? Det är inte som att era grundläggande mänskliga rättigheter tagits ifrån er. :) Han hänvisar sen till sina auktoritetet området. Jag surfar vidare för det är min hobby och konstaterar att tack vare mitt datorhaveri har personen som i sak tycker att detta är en ickefråga varit mer aktiv i denna ickefråga än jag som tycker att det är en jätteviktig fråga. Mitt svar till personen är inte speciellt snällt det heller, om nu ska se det så, och jag har inen försonade smiley i slutet heller. @(Personnamn) Vi har yttrandefrihet i Sverige, var och en har rätt att säga sin mening om saker och ting, Vi har alla olika saker vi går igång på till exempel, serier, rasism, hbtq, musikinstrument eller tygbitar. Om du inte är intresserad av just Tintindebatten eller rasimdebatten så behöver du inte bry dig.

I och med den här texten har jag naturligtvis fallit tillbaka i min egen fälla. Faktum kvarstår att vi har möjligheten att skriva vad vi tycker och känner men vi behöver inte.