Är det bara jag som ser ett problem med det här?
Jag ställer mig frågan då och då. Ibland är det lyckligtvis så att det bara är jag och ingen ingen annan som ser ett problem med vad det nu är. Då vet jag att problemet är mitt, det är ett hjärnspöke och bara jag kan göra något åt det.
Jag vet vad jag brukar överreagera på att kan oftast sortera bort de vanligaste på egen hand. Andra gånger frågar jag försiktigt familjen om det är ett problem på riktigt eller om det bara är jag som är ovanligt känslig. Eftersom min familj känner mig kan de oftast avgöra om det är ett hjärnspöke eller ett problem. Min familj kan också ta ner det som är problem till en rimlig nivå. Det jag kan tycka är fruktansvärt olämpligt blir med deras hjälp till kanske inte så bra. Sen kan jag ta med mig min frågeställning på kanske inte så bra-nivån vidare till andra människor utanför familjen och höra vad andra tycker.