Idag träffade jag en man som delar mitt intresse sopspioneri. Fast han har en lite annorlunda smak eller hur man nu ska uttrycka sig. Han hade även en viss talang för bajskasteri upptäckte jag när jag dumt nog frågade vad han ville.
Det ringde på dörren och utanför stod en man som frågade efter frun i huset. Uppenbarligen kände han damen han önskade tala med till namn och förmodligen till utseende för jag dög inte. Tyvärr var frun i huset inte hemma ( det var ju delvis därför jag var där istället men det sa jag inte) så jag frågade artigt om det var något jag kunde hjälpa till med. Nej det kunde jag inte men jag och framförallt den efterfrågade damen skulle veta att det fanns regler, skriva regler, i hur man skulle uppföra sig.
Om det uttryckligen står i dessa regler att man inte av misstag får glömma sin soppåsen utanför dörren när man åker bort över helgen vet jag inte men det var i alla fall det han kom för att klaga på. Min tanke var: Åh nej, satan! Utan att veta hade han faktiskt kommit delvis till rätt person. Jag var ju en av de tre personer som varit med i det där irret med den läckande soppåsen och burit saker när de skulle iväg på fredagen. Jag hade stoppat min glasspinne i påsen när jag gick in och sagt något om att jag tar den sen. Sen hade jag burit saker i båda händerna på vägen ner stoppat in i bilen. Efter det hade jag ringt min man och promenerat hem och totalt glömt bort att kolla om det eventuellt stod kvar nån påse utanför dörren. Jag har visserligen för mig att nånannan gav nån tredje i uppgift att flytta påsen från A till B.
Jo, jag förstår grannen och håller med honom men jag förstår också varför fenomenet uppstår. Det ingalunda begränsat till det här bostadsområdet. Vi hade samma problem på Kungsholmen, i båda lägenheterna. Det har även gjort en och annan vända som frågeställning på min favoritblogg, hyfs och stil i DN.
Vi har däremot inte detta fenomen i vårt bostadsområde, än (peppar peppar, ta i trä). Vi har nämligen kvar sopnedkasten i huset. Vi behöver inte gå två trappor ner och ut på gården för att slänga vårt skräp. Vilket är fallet där soppåsen blev bortglömd. Här liksom på Kungsholmen är porten i alla fall olåst dagtid, än så länge. I Hagsätra var man tvungen att komma ihåg att ta med sig nycklarna, annars stod man där i utelåst i tofflor i snön med tvååringen kvar själv i lägenheten.
Har man, som i det här fallet, en ganska trång hall och den till största delen har en golvbeläggning av parkett ställer man inte gärna en läckande soppåsen på hallgolvet utan den åker ut utanför dörren till man om en stund i alla fall sak gå ut i något ärende. Fördelen med det här huset är att det är ett så kallat loftgångshus. Det betyder att de flesta ytterdörrar verkligen leder till utomhus och inte in i ett gemensamt trapphus där grannarna får ta del odörer från till exempel räkskal, fiskrester, bajsblöjor, ägg eller vad man nu kan tänkas ha i sin bortglömda sopor.
Vad som hade hänt var i stället att några företagsamma och hungriga fåglar hade sett sin chans att få ett skrovmål och gett sig på soppåsen och spridit innehållet över sagda loftgång. Men vår sopspionerande granne han var inte den som var den. Han gick minsann över hit han, berättade han. Med en spade som ha hade hittat på loftgången (mannen pekar på en snöskyffel som nån glömt att ta in efter vintern) hade ha skottat ihop skräpet. Det låga ända hit och hit. Han pekar upprört ut området. Men jag skottade ihop det, säger han och gör skottande rörelser i luften. Jag ler deltagande och ser beklagande ut. Jag säger inte så mycket men tänker att det var ju bra att att han tog reda på skräpet. Titta det ligger fortfarande skräp kvar säger mannen upprört och pekar på två papperstussar som ligger springan mot räcket där han förmodligen inte kommit åt med sitt något otympliga redskap. Jag säger ingenting men tänker i mitt stilla sinne. Ja, titta, de glömde du när du slängde resten. Sen upprepar man att man gör inte så och att det finns regler. Jag ler och säger ja. Han lovar att återkomma när lägenhetsinnehavaren är hemma. Jag tänker att förhoppningsvis är han lite mindre arg då.
Även om jag lyckades hålla mig lugn och inte säga något olämpligt till grannen så klarade jag inte av denna upplevelse något vidare. Efter en stund beklagade jag mig i min tur för bland annat min man via textmeddelande. Jag frågar även den person som brukar mata lägenheten, vattna katten och passa blommorna om det finns nån extra känslig granne som brukar klaga på det lilla minsta. Jo, det finns en men beskrivningen av den person stämmer inte vare sig till kön eller ålder med den som ringde på.