Har i vanlig ordning för många flikar i min webläsare. Den första är en krönika från DN. Jag minns att jag tryckte på länken till den för rubriken såg lovande ut men sen hände något annat. Nu har jag uppsamlingsheat och försöker beta ner mina flikar.
Innehållet i artikeln stämmer föga överens med den lockade rubriken. Något som är allt för vanligt i dag. I den här fallet är dock texten bättre än det jag förväntade mig. Jag lutar mig förnöjt tillbaka och konstaterar nån annan har hunnit före och skrivit det bloggninlägg jag tänkte skriva så jag behöver inte. Precis som när jag ibland i loppisboden avsiktligt lämnar saker som jag kanske ska köpa kvar framme väl synligt för andra kunder i förhoppning ska förbarma sig över dessa så jag slipper släpa hem dem.
Mitt mynt har dock en baksida. Jag är samlare av födsel och ohejdad vana. Nu håller jag på att försöka banta ner min samling. Vi har slutat att bevista bakluckeloppisar för att släpa hem de där kaffekopparna. Nu måste vi börja bevista bakluckeloppisar för att bli av med dessa kaffekoppar. Problemet är alltså dessa uppköpare som ska göra fynd och tjäna sig en hacka. De fixar in sig själv innan allmänheten, som jag har för avsikt att sälja till, ens har tillträde till loppisen. Lik asgamar river de och sliter i bytet för att plocka åt sig de bästa bitarna. Här kan vi göra fynd fynd fynd.
Jag skulle inte ställa mig på en loppis för att göra mig en hacka. Jag vet att jag kommer att gå back i slutänden. Ekonomiskt sätt skulle det bli billigare för mig att bara hyra en bil och köra alla prylar till tippen. Det handlar om att jag vill ge mina prylar ett nytt gott hem. Jag säljer inte en kopp för fem spänn på loppis för att antikhandlaren ska kunna ta 500 i sin fina butik. Jag säljer en fin mugg som jag vet är värd 200 kronor för 5 till en person som jag vet kommer dricka kaffe ur den varje morgon.