Vem har rätt att sitta på tunnelbanan och bussen? Och framför allt vem har rätt att sitta på handikappsätena?

Det är ju när jag inte har kryckor eller käpp som mitt sittbehov är som störst. Det är också då som det inte alls syns att jag skulle behöva sitta. Försök förresten att stå och hålla i dig på bussen eller tunnelbana med två kryckor.

Käppen är oftast tillräckligt med stöd när jag är ute och den ger är en signal om att jag behöver sitta på kommunala färdmedel. Men tydligen inte idag. Vi klev på tåget i Liljeholmen. Jag har ju lärt mig att jag ska sätta mig innan tåget startar och sen sitta kvar tills tåget stannar på stationen där jag ska gå av. Risken är annars att jag förvandlas till ett åtti kilo tungt bowlingklot som slår strike på mina medpassagerare. Det är sällan lyckat. Jag satte mig på handikapplatsen och maken slog sig ner på platsen snett mitt emot. Vid Hornstull kliver det på en dam. Hon frågar om jag måste sitta på det sätet jag sitter på. Ja, säger jag och håller upp käppen jag måste sitta här. Därmed trodde jag att det var färdigdiskuterat. Jag trodde tantan skulle gå och sätta sig nånannanstans.

Det är klart man kan fråga. Det är inte så himla lätt att se att nån med brun jacka sitter och har en brun käpp mellan knäna. Man frågar: Behöver du sitta här? Antingen svarar personen nej och reser sig eller så säger personen ja och sitter kvar och då får man leta annan plats eller stå. Och stod gjorde hon, och stod på sig gjorde hon, och talade om för mig att jag inte skulle sitta där jag satt. För jag satt naturligtvis kvar. Maken erbjöd damen sin plats men den dög inte. Det var min plats hon skulle ha. Att göra nån slags trippelrockad mellan tanten, maken och mig på ett skakade tåg hade lätt kunna resultat i att jag bowlat omkull den stackars handikappade damen som måste sitta just där jag satt. Vi skulle ju inte så många stationer heller trots att jag drog till med Mörby Centrum när den frågade om vi skulle åka långt.

Förmodligen hade nån aldrig sagt nej till henne när hon satte igång. Hon körde hela arsenalen om att sitt när ni är unga när ni blir gamla får ni stå. Mycket roligt med tanke på att jag är farmor till tre barn. Jag har ju hört det mest förut av ilska tanter på tunnelbana. Gärna efter att man rest sig och lämnat sin plats åt dem dessutom. Andra anklagelser var att vi var otrevliga. Mitt svar på det var att jag tyckte vi var lika trevliga båda två. Jag kan inte påstå att jag sa det i en trevlig ton så det låg väldigt när sanningen. Riktigt otrevlig blev jag först när hon än en gång frågade vart jag skulle.

Tyvärr har jag inte bild att illustrera det här inlägget med. Min kamera är fortfarande hel, lyckligtvis. Damen är av min maken upplyst om att tunnelbanan är allmän plats så där får man fotografera. Hoppas den kvinnan vi delade sittplatserna med inte blev allt för illa tilltygad efter att den ilskna damen “föll” (läs slängde sig) över oss efter att ha misslyckat med att riva åt sig min kamera. Det sista vi såg när vi lämnade tåget var en herre i rullstol som skrek till damen att skärpa sig.