Katarina kastar bajs

Eller, nu är det dax att plocka ut cykeln igen för att kolla om jag kan åka buss i morgon.

Rubriken är lånad från ett inlägg som handlar om piratkopiering. Det inlägget handlar inte, som man kanske skulle kunna tro, om hur besvärligt det i verkligheten är att att göra rätt för sig. Istället går det ut på det vanliga dravlet om den lilla människan och respekt för det konstnärliga värdet. Den lilla människan i det här fallet är naturligtvis den stackars konstnären och hans idé.

För ett par månader sen skulle vi spela skivor. Efter ett antal flyttar, två väskryckningar och tidens tand var en hel del skivfodral tomma eller så var plastbitarna i det närmaste ospelbara. Maken gav sig ut på jakt efter nya plastbitar. Försök att hitta en skivaffär. En skivaffär som säljer nya skivor. Jo, det fanns visst en eller två. Men där fanns naturligtvis inte alla skivorna. Nej, de fanns inte hos affärens leverantör längre. Ni vet de där som värnar om den lilla människan och som inte vill att vi av respekt ska piratkopiera. Att ett skivaffär inte har en tio eller tjugo år gammal skiva hemma på lagret förstår jag men att de med lite möda kan beställa den förutsatte jag. Jag trodde för mycket.

Nästa steg i letade efter skivorna tar oss vidare till begagnatmarknaden. Man hoppas på att någon kunnat skiljas från sina plastbitar innan de blivit lika sönderspelade som de man har i sin ägo hemma. Det här är ett flerårsprojekt och pågår i skrivandes stund för flera av skivorna jag saknar att kunna lyssna på. Denna möjlighet vill naturligtvis copyrightlobbyisterna också täppa till. Jag pratade med en konstnär som tyckte att en överlåtningsprovision var en rimlig väg att gå i den här fallen. Jag håller med honom.

Ibland har man däremot tur och umgås i rätt kretsar som kan peka en åt rätt håll. Jag gruffade över mitt ryggskott och kompisen frågade vad gjort. Jag svarade som det var “jag har inte spelat skivor”. Jag berättade att jag slagits med en trilskande väggkontakt hemma i köket för att kunna koppla in min musikmaskin och att när det var gjort i alla fall inte kunnat spela musiken. Men de låtarna finns ju ganska nyutgiven i en samlingsbox sa kompisen. Ganska nyutgivet var i det här fallet för tre år sen, jämfört med originalet som kom för tjugo år sen. Maken berättade om sin jaktförsök och kompisen föreslog att titta på en sida på nätet. Lyckligtvis var det maken och inte jag som tittade på nätet och beställde. Jag vet inte om jag hade tyckt det varit försvarbart att betala 395:- plus frakt för att jag skulle kunna lyssna på tre låtar som jag tycker om. Jag tror inte jag fattade att han beställt eller att det ens gick att få tag på skivan.

Sen vidtog väntan. Maken kretsade runt brevlådan och frågade varje dag om det kommit något. Nu är vår postgång lite sisådär ibland så lite fördröjning är inget ovanligt. Att saker försvinner är inte heller ovanligt. De problemen har dock upphört efter att ilskna och mindre toleranta grannar i fina området klagat. Senaste sändningar med t-shirts och böcker har kommit fram men viss fördröjning. Efter ett par veckor utan skivor började Rasmus misströsta. Han mailade avsändaren som talade om att pengar inkommit och skivor skickats. Det slutade med att Rasmus cyklade ut till producenten och personligen hämtade ett nytt exemplar.

Några veckor senare kom det första paket fram. Oj hoppsan. Jag tyckte att, men då skickar vi tillbaka den ena eller kanske säkrare du cyklar tillbaka den ena. Ett litet problem bara. Vad jag inte visste eller hade sett. Boxen var personligt dedikerad till oss. Både den som så småningom kom de posten och den Rasmus hämtat per cykel.

Var hade den första tagit vägen då? Det anknyter lustigt nog till en annan artikel av samma författare som skrivit Ska det vara så förbannat besvärligt att betala för sig? Denna artikel har rubriken: [ Författarnamn ]: Kontanterna är boven i dramat. Ja så är det uppenbarligen, det är därför vi är ute och cyklar. De farliga kontanterna måste man ju undvika så det gjorde vi. Maken betalde med kort via nätet med alla de säkerhetsaspekter vidtagna för att ingen ska kunna handla för dina pengar på nätet. En liten miss gjorde att paket kom fel och hade varit på Kungsholmen och vänt. På Kungsholmen fungerade inte eftersändningen som den skulle så paket hade legat där i väntat på att vi skulle hämta det. Lyckligtvis hade inte nuvarande hyresgäst hämtat ur det åt sig. Jag vet det inte om det hade varit möjligt eller om det behövdes leg för att hämta ut.

Missen från vår sida var att det på betalningsförmedlingssajten stod en annan adress än vår nuvarande. Vem tänker på att adressändra en betalsajt. Allt annat gick ju automatiskt när vi ändrade i folkbokföringen. Det konstiga är att när vi i början av året beställde och betalade bäbisfiltarna så gick det utmärkt att få sakerna hemskickade till ett annat namn och en annan adress. Ja, de kom ju inte hem i brevlådan utan det kom precis som nu en lapp om att jag hade ett stort brev att hämta på konsum. Jag är ganska säker på att vem som helst hade kunnat hämta ut för 1000 kronor filt utan att tala om vem de var. Så att det var fel på vår adress var alltså inte uppenbart för oss. Lyckligtvis har dessa skivutskickare koll. De skickar till den som har betalt på den adress som betalaren har angett.

Så var leder det här till? Om vi nu ska följa den stora artistens råd, inte piratkopiera och inte använda kontanter. Jo, att vi får sluta konsumerad inspelad kultur på plastbit. Vi köper nämligen ganska uteslutande plastbitar direkt från artisten för prasslande hundralappar när vi är ute på spelningar. Den här musiken finns väldigt sällan att köpa på streamade populärbaserade topplistor som ändras från månad till månad. Så även om den finns idag så vet vi inte om den finns nästa vecka. Oavsett detta vill naturligtvis denna fina betaltjänsten som ser till den lilla kuturskaperna ha betlat för sin °tjänst.

Nu måste jag sluta för nu ska jag ut och cykla för att se om jag kan åka buss i morgon och betala för mig.