Det är sen påsk i år. Grattiskortet från släkten innehåller förutom en födelsedagshälsning också en inbjudan att fira påsken hos dem. Eftersom jag var så trött och slutkörd på födelsedagen hittade jag aldrig kortet då. Jag bara konstaterade att det var konstig att det inte kommit något kort för det brukar det ju alltid göra.
Idag ringde släkten lite försiktigt och frågade om kortet kommit fram och jag letade mer noga i posthögen. Jodå visst hade jag fått ett kort. Tack, tack! Kommer till påsk? Ja det frågan det.
Nu är det så att jag inte är världens trevligaste människa. Det är jag mycket medveten om. Jag är väldigt glad och tacksam för att de bjuder in mig. Att de accepterar mig som jag är. De har med mycket möda och stort besvär lärt sig att jag helst vill veta innan vilka andra som kommer att var där. Jag får därför en full redogörelse i telefon för vilka som kommer och kanske kommer. Sen har jag att förhålla mig till det.
Det är här inläggsrubriken kommer in. När släkt och familj samlas brukar varje enskild medlem ha en roll att iklä sig. Självpåtagen eller tilldelad. Den framgångsrike, den misslyckade, mellanbarnet och så vidare. Knepiga Katarina placerar man inte så lätt numer. Möjligen som krutdurk men det säger man inte om man fortfarande försöker vara vänlig och spela det sociala spelet. Den roll jag fått av denna vänliga släkt är alltså “tycker mycket om barn”. Sist var det med tillägget och barnen tycker om dig. Jo, jag tycker om barn men det här är en sanning med modifikation. Jag tycker inte om alla barn oreserverat och alla barn gillar faktiskt inte mig heller. Jag förstår att det passar att jag gillar barn så de kan hälla sin ättelägg på mig och få lite avlastning. Det är dock en viss skillnad på om jag erbjuder mig att leka med barnet eller om de föreslår barnet att fråga mig om jag vill leka.
Jag anar hur denna missuppfattning jag gillar barn och barn gillar mig har uppstått. Vad jag starkt ogillar är nämligen barn som stör. När stör barn? Jo, när de har tråkigt. Kyrkobesök och släktmiddagar brukar typiska tillfällen där små barn tröttnar långt innan ceremonierna är avklarade. Som mamma till två snabbt uttråkade men väldigt lättunderhållna barn lärde jag mig ganska snabbt att stopp små intressanta saker i väskan eller fickorna. Sen fortsatte jag med det efter att mina barn blivit stora. Visste jag att jag skulle iväg på något och det skulle finnas barn där tog jag med mig lite leksaker. Att generellt ta med mig leksaker har jag slutat med nu. Det är inte min uppgift att roa alla barn i världen. Däremot har jag sett till att det funnits leksaker vid vårt bröllop och på makens 40-årsfest. Att barn och föräldrar som känner mig sen förut eller har träffat mig vid de två tillfällena, då Katarina fixat roliga saker, tycker om mig är ju inte så konstigt.
Så nu är jag i valet och kvalet hur jag ska göra. En välbehövlig semester på landet med mat och husrum låter ju inte helt fel. Vad som krävs i motprestation vet jag inte. Det ska man liksom gissa sig till. Jag tycker att om de vill ha hjälp med disken får de säga det. Jag är nämligen uppfostrad med att inte diska andras finporslin om det inte är på uppmaning från porslinsägaren. Jag tänker inte heller hålla koll på de små barnen om inte föräldrarna ber mig. Jag kan faktiskt inte veta vad barnen får röra och göra respektive inte röra och göra. Det var lite oklart sist nämligen. Det jag tyckte var helt ok för små barn att pilla på var ojoj, ajaj och nej farligt. Andra saker som inte ens jag som vuxen skulle peta på utan att fråga om lov var däremot helt ok att barnen pillade på.