Ska det vara så jävla svårt att komma ihåg att jag går långsamt och jag äter långsamt?
De flesta av mina vänner, även de jag träffar ganska sällan brukar komma ihåg att jag äter långsamt. De blir om inte annat påminda om det halvvägs genom middagen. Igår var det delvis nya människor i sällskapet som jag inte träffar förut. Jag fick än en gång förklara “Jag äter långsamt”. Lyckligtvis slapp jag dumma kommentarer från dem som kände mig sen innan om att jag måste lära mig äta snabbare. Tydligen är det väldigt provocerande att jag äter långsamt och folk kan inte fatta att jag inte kan äta snabbare. Det är sån jag jag är. Jag kan ändra på det lika lite som jag kan ändra storleken på mina fötter.
Jag begriper mig inte på fenomenet att göra sig lustig över samma sak hos en person flera gånger. Det kanske är roande de två första gånger men sen blir det bara tröttsamt. Speciellt om flera personer i bekantskapskretsen gör sig lustiga över samma sak oberoende av vandra och tror sig vara den första och enda personen som skämtar om saken. En ganska fetlagd herre har för vana att anmärka på Rasmus ihopfällbara cykel varje gången han ser den och Rasmus. De flesta hemma i kvarteret vet vem Rasmus är. Svärdottern försökte förklara för dagmamman vilka vi var men fick ingen träff förrän hon beskrev Rasmus som “han med cykeln”. Det är dock en milsvid skillnad mellan att vara “Han med cykeln” eller “hon som äter långsamt” till att varje gång man träffas få höra har du inte lagat cykeln än eller kan du inte lära dig att äta snabbare. I båda fallen ligger det väldigt nära att tillslut ryta man ska inte laga något som inte är trasigt vet du väl.