Jag missade slutet på tillställningen i fredags eftersom jag måste gå hem med ett mycket lyckligt men väldigt blött barn som hade lekt vattenkrig. Det kanske var lika bra det.

Nya bekantskaper är lite alltid lite vanskligt. Bekantas bekanta är kanske inte alltid linje med de vänner jag väljer. Det är bara att göra det bästa av situationen och försöka prata om så neutrala saker som möjligt. Vilken inte alltid visar sig så lätt. Helt plötsligt hade jag bekänt partifärg för sonens grannar. Min käpp som jag behöver för att ta mig upp och ner för trappor eller för att kunna gå säkert på stan när jag bär en tung ryggsäck förvandlas på gräsmattan i parken till en spännande leksak för barnbarnen och deras kompisar. Efter att under vintern ha tappat två dyra fina reflexer sitter det nu det billigaste som fortfarande var snyggt som reflex på väskan. Jag har inte funderat så mycket över motivet eller färgställningen mer än att Rasmus fick den lila reflexen, sonen fick den blå och jag tog den som blev över. Den nya bekantingen tycker att det ser ut som en partiblomma för ett visst parti. Kanske inte så konstig i dessa valtider. Jag förklarar glatt att, nej just det partiet tillhör jag inte men jag sympatiserar med ett annat som kanske också är lika extremt.

Av en slump så är jag bekant med en annan familj som bor i samma hus. Eftersom vi inte har umgåtts med den familjen på familjenivå sen vi flyttade hit förvånar det grannarna något. Däremot är de inte sena med leverera allsköns skvaller som jag helst ville var utan. Skvaller som säger mer om de som berättar det än om personerna de skvallrar om. Tillslut förklarar jag att “det är en livsstil” när jag inte blir tillbörligt upprörd över något de berättar. Jag lägger mig väldigt sällan i andra människors livsstil. Det blir bäst så. Jag tycker så illa om när andra trycker ner sin livsstil i halsen på mig nämligen.

Vad som händer när jag hade gått hem får jag berättat för mig av svärdottern. Fler av kvarterets barn kommer ut och leker. Här blir det väldigt tydligt det där med egna barn och andras ungar. Ett litet barn vill veta varför en av bäbisarna ser så konstig ut. Det är klar man blir lessen när ett barn undra varför ens barn ser konstigt ut. Att hon inte hade mycket gott att säga om den frågvisa ungen är inte så underligt. Tydligen hade även grannen mycket att säga om detta frågvisa barn vilket han han talade om i det frågvisa barnets närhet. Men för att vara lite diskret eller nåt hade han talat engelska. Vi får hoppas att det lilla barnet inte förstår engelska.

Jag ser däremot fram emot att få träffa det frågvisa barnet och andra barn i kvarteret för att lära känna dem och på så sätt bygga min en trygg ålderdom. Jag har en idé om att personer som man känner och har pratat med och som har varit just mot en slår man inte ner och rånar. Det frågvisa och “uppkäftiga” barnet är säkert trevligt om man tar det på allvar.