Två gånger denna långhelg passerar vi ett av dessa områden i Stockholm som är föremål för en debatt som på ytan tycks bestå av två sidor som består av bebygg eller bevara. Vi gör det inte för att vi uppsökt detta område för rekreation utan helt enkelt för att det ligger på vägen hem.

Det är nämligen så att jag idag bor i det område så förtrollade mig så från bilfönstret när jag var barn. Det låg som en hemlig stad mellan motorvägarna och jag lyckades aldrig lista ut hur man tog sig dit eller därifrån. Jag förstod nog att det gick att ta sig dit och därifrån med bil men de vägar vi färdas på som gick runt området hade inga trottoarer. Jag såg heller aldrig nån som cyklade på dessa vägar eller gick längs vägrenen på det sätt vi gjorde hos mormor och morfar som bodde på landet där det inte heller fanns trottoarer. Jag föreställde mig att det måste bo barn i området men jag lyckades aldrig lista ut hur dessa tog sig in och ut ur området på egen hand.

Idag är en av dessa motorvägar omlagd och delvis nergrävd som ett delvis överdäckat krondike. Det går alltså att ta sig till fots från det ena området om den gamla motorvägen och till det andra. Det här har å andra sidan gjort det mer till en ö i vissa lägen. Mitt bilåkande består till stor del av att jag åker med folk som inte riktig hittar. Till dessa hör underligt nog taxichaufförer. Jag upplever att de ibland åker hela vägen runt mitt bostadsområde i jakt på en väg ut nu när den gamla årstalänken inte längre finns.

Tiderna har förändras och den gröna vågen har vänt. Folk vill återigen bo i stan och nära. Det är populärt att göra tunnlar för bilar och och ord som överdäckning är på modet. Många väjer idag att som min man cykelpendla istället för att ta bilen till jobbet. Det förutsätter att bostäder och jobb ligger lite närmre vandra.
Den gamla motorvägsstumpen med bra markberedning under skulle lämpa sig ypperligt för byggande av nya bostäder. Detta byggande motsätter sig vissa personer verkar tro att allt “grönområde” är heligt. Fan ta de som kröker ett löv eller råkar trampa på en snigel.

Vi befinner oss alltså i ett void mellan att motorvägen är bort byggd och utlovad kollektivtrafik och service är byggt. Det närmaste och smidigaste och snabbaste sätter för oss att ta oss hem är alltså att hoppa av tvärbanan på någon av de två stationerna mellan de där det finns anslutning till eventuell buss med halvtimmestrafik att ta för att komma lite närmare hem. Den ena bussen snuddar dessutom bara vid bostadsområdet så för oss som bor i andra änden blir det en rejäl promenad med ganska kraftig uppförsbacke även om vi tar buss. Den andra bussen som har hållplats närmre hemma är en mycket märklig matarbuss med en tidtabell som aldrig passar i anslutning med någonting. Den går dessutom väldigt sällan efter den tidtabell den har. Om stationsskylten visar att bussen går “Nu” kan det betyda allt från att den gick nyss till att den kommer om fem minuter.

Vi passerar alltså detta enligt vissa alldeles oumbärliga och väldigt välutnyttjade grönområde ganska ofta. Maken två gånger om dagen när han pendlar till jobbet. Det som slår mig är, var är alla dessa människor som påstås utnyttja detta fält? Vi räknade igår, sen lördageftermiddag, de personer som spontat höll till på den äng där drakfesten anordnas förra helgen. Summa 9 personer. Fyra drakflygare, uppdela på två par bestående av ett barn plus en vuxen. Två personer med en fotboll hade picknic mitt på ängen. Samt tre flanörer, jag och min man och en dam med två hundar. Som maken påpekade var detta endast en del av fältet och andra personer kunde finnas som vi inte såg bakom träddungarna och kullarna. Jag tycker att det är ungefär den utnyttjandegrad fältet har i dagsläget. Maken som passerar oftare upplever att det är mer folk på fältet oftare. Han borde ha mer koll så jag litar på hans uppgifter. Så vad gör dessa människor då på Årstafältet. En hel del gör som min man passerar till eller från något. De som gör något på själva fältet är till stor del sysselsatt med någon av de två organiserade aktiviteterna som finns där, golfbanan eller koloniträdgårdarna. Spontanrekreationen är ganska låg. Men fler bostäder och människor i närheten kunde vi kanske uppnå en spontan aktivitet i paritet med den som finns i till exempel Rålambshovsparken.