Katarina kastar bajs

Förr eller senare blir jag kissnödig. Oftast förr än senare. Jag har med åren utvecklat en toalettradar och en särskilt minnesutrymme i min hjärna där jag lagrar information om toalettmöjligheter.

Långpromenaden i fredags var inget undantag. Efter någon timmes promenad infann sig frågeställningen, klarar jag mig ända hem eller ska jag sätta mig i en buske. Vi kom fram till att det kanske fanns ett alternativ. När vi var på Årstafältet en vecka tidigare i samband med ett arrangerat evenemang hade de funnits två bajamajor där. Frågan var alltså om de stod kvar. Den optimistiske maken utan inbyggd toalettradar som passerat Årstafältet flera gånger hade sett bajamajorna i flera dagar. Hans gissning vara att de var ditställda för den kommande sommaren och skulle stå där som en service för besökare. Jag, den pessimistiska makan, gissade att bajamajorna var enkom för det arrangemang som avhölls den söndag då vi var där. Att maken sett dem flera dagar avfärdade jag med att det säkert berodde på logistiska omständigheter.

Väl framme på Årstafältet såg vi inte röken av någon bajamaja. Vi kunde inte ens lista ur var de hade stått. Trots att vi hoppfullt traskade runt i diverse misstänkta skogsdungar så hittade vi inte ens antydningar på marken om att det någonsin stått ett hemlighus där.

Jag lyckades hålla mig hela vägen hem så vårt besök i snårkanten bestod av att leta spår istället för att lämna spår. Oavsett var man står på skalan bevara eller bebygg så behövs det toaletter för att inte hela Årstafältet ska förvandlas till en enda stor toalett där vi i brist på annat uträttar våra behov i närmsta buske.