Katarina kastar bajs

Vi har begått bröllop. Dock inte eget utan sonens. Vi klarade ju av vårt för fyra år sen. Jag har fortfarande mardrömmar om att vi glömde bjuda nån som egentligen skulle varit med.

Sonen valde ett upplägg som mycket liknade vårat. Civil ceremoni utomhus i anslutning till festlokalen. De lyckades med det vi in lyckades att ha ett hotell i närheten av festlokalen. Å andra sidan hade de fler långväga gäster som valde att bo på hotell på egen bekostnad. Vi hade erbjudit oss att försöka hysa in eventuella långväga gäster i gästlägenheter i vårt bostadsområde för att få ner kostnaden för en del men det behövdes i slutändan inte för folk valde annat boende.

Till vår egen förvåning lyckades vi den här gången med det som annars bara brukar stanna vid en tanke. Man borde säga något, man borde hålla ett tal, skriva en hyllningsdikt eller kanske till och med skriva en liten visa. Man borde men gör så sällan. Jag visste med mig att bruden har en släkting som har rykte om sig att skriva hyllningsdikter. Att som brudgummens mamma då bara komma med ett tal verkade lite torftigt tyckte jag. Allra helst som jag vet med mig om att rösten kanske inte håller för att jag är blödig och faller i gråt. Även om nu rösten skulle hålla så kändes det lite som att tassa in på släktingens revir att skriva en egen hyllningsdikt. Bättre då att gör någonting annat. Vårat nånting annat blev en visa där vi häcklade brudparet och oss själva samt hyllade brudparet. Det roligaste var att ingen förväntade sig att vi skulle göra något sånt för det är inget vi brukar göra.

Alla i bruden och brudgummens familj hjälpte till med diverse saker inför, under och efter bröllopet. Min hjälp bestod i att jag lämnade festen ganska tidigt för att avlösa barnvakten hemma hos brudparets barn. I övrig bestod min hjälp i att jag försökte hålla mig borta så mycket som möjligt från de andra som hjälpte till. Jag tror min son är väldigt tacksam för den hjälpen även om de andra kanske inte tyckte jag gjorde tillräckligt.