Respekt. Ta, få eller ge.

Numer talar man ibland om att kräva respekt eller att någon förtjänar respekt när man i själva verket kanske menar hänsyn. Det är två närbesläktade fenomen som till viss del går i varandra. Det finns andra närliggande fenomen, sonen föreslår empati.

Jag är uppvuxen i en tid då barn förväntas respektera äldre. Jag vill inte tillbaka till den tiden. Den respekt barnen förväntades ha för de vuxna var att barnen skulle hålla käft och finna sig i den behandling de utsattes för. Barn fick finnas om de inte gjorde väsen av sig. Jag är jämngammal med den fria uppfostran. Barnen fick ta lite mer plats och säga sin mening. Nu var denna uppfostran inte alls fri utan det var en frihet under ansvar och man visste väldigt noga vad som passade sig eller inte även om detta inte bestraffades med aga från vuxenhåll. Mer och mer har det kommit att “barnen måste få ta plats”. Jag är för, men barnen ska inte nödvändigtvis ha all plats hela tiden.

Jag försökt att uppfostra min killar i samma anda som jag har blivit uppfostrad. De har en himla respekt för mig och jag skulle kräva det. Kompisen skrattar åt mig och säger, du knäpper med fingrarna och så kommer de. Ja, jag vet det att det är så. Det är så för att jag utnyttjar den möjligheten väldigt sällan. Det inte så att jag kräver obligatorisk närvaro vid varenda högtid eller flytt eller vad det nu kan vara. Mina killar vet om mamma vill att de ska komma så vill verkligen mamma att de ska komma.

Mina pojkar har börjat bli stora nu och skaffat egna familjer. Jag har startat på ny kula igen och själv fått en ny familj att inrätta mig i. Det betyder nya familjer men andra regler att inrätta sig i. I vardagslag försöker jag vara en just och jämlik svärmor och svärdotter men om det kniper så underställer jag mig svärmor och förväntar mig att svärdotter underställer sig mig. Det här gäller utvidgat alla i alla led i de nya släkterna. I varje släkt finns det en matriark. I makens släkt är det hans farmor, i svärdotterns är det hennes mormor och i min släkt är det jag.

Vi har på något sätt hamnat en generation eller två snett. Min man har kusiner, syskonbarn och barnbarn som alla är i samma ålder. Så när svärfar dan efter bröllopet kommer in och ryter och är sur på att folk inte hjälpe till och bära rusa ju även jag upp ur fåtöljen och ska hjälpa till. Så länge jag sitter still kommer jag ju aldrig ihåg att jag kan ju fan inte bära något alls. Sen blir det trångt i gången när de andra fyra också ska komma och hjälpa till. Dessutom kommer inga mer order om vad han vill ha bärhjälp med. Dessutom är det ju inte min svärfar utan sonens svärfar. Om denna svärfar hade hjärnan med sig dagen innan och inte supit bort på bröllopsfesten borde han han ha koll på att jag har ett dåligt knä så jag hämta min dator och sätter mig i en fåtölj. Jag vet inte varför han tycker att det ok för honom att inta den andra fåtöljen och inte göra något mer. Jag känner i alla fall att jag inte behöver ta mer hänsyn till honom än han till mig. Vi hör så att säga till samma generation även om han åldersmässigt är jämgammal med min svärfar.