Reservbussen hem, den med hållplats i änden på den långa uppförsbacken har ytterligare en nackdel. Framåt kvällen befolkas den väldigt ofta av människor från samhället skuggsida. En del av dessa personer utgjuter i bästa fall okvädningsord och i sämsta fall kroppsprodukter. Det gäller alltså att parera och försöka lista ut om den personer man inte gillar i vänthallen är potentiella medresenärer eller bara använder vänthallen som värmestuga.
Förra tisdagen gjorde vi en snabb bedömning av de personer som stod upp redo att gå på bussen och bestämde oss för att ta den bussen. Den verkade stå inne och vår buss skulle gå om 26 minuter. När vi kom fram till hållplatsen förstod vi varför folket stod upp innanför dörrarna. På displayen såg det ut som bussen var där och skulle avgå vilket ögonblick som helst. Tittade man ut genom den stängda halldörren stod det mycket riktigt en buss där med öppen dörr men utan förare. När dörrarna som skiljer buss och resenärer åt öppnades gick vi som väldresserade lämlar ut till vår buss. Nånstans längst bak i dubbelbussen blev den första lämmeln bortmotad och föraren ville att lämmeltåget skulle vända håll. Vi fick INTE gå på bussen. Så vi lämlade snällt tillbaka till vänthallen. Det händer ibland att det står fel buss på hållplatsen så förarens beteende var inte konstigt i sig. När den sista personen klivit av bussen meddelande föraren att nu var det ok att gå på.
Jag gjorde tolkningen att bussföraren kanske var en sort som kanske följde ett reglemente som andra bussförare ibland struntar i, att det nånstans står gå igenom bussen innan du släpper på folk. Jag har för mig att det fanns en sån regel förr. Den noggranna nitiskhet hos förare i kombination med ett fallerade dörrsystem blev inte så lyckat för mitt knä men för övrigt var det ingen fara. Bussen som stod där fanns och avgick i rätt tid. Mitt knä gillar inte riktigt att leka gissa busshållplatsen och rusa omkring vid Liljeholmen i jakt på rätt bokstav.
Halvvägs runt till vår hållplats försöker det kliva på en kille utan biljett. Han vädjar till bussföraren att få åka med trots biljettbrist. Men se det går inte alls det. Den presumtive resenärer försöker med diverse ursäkter. Att han visst hade biljett man var tvungen att göra något på vägen. Bussföraren kontrar med nån historia om att personen minsann kan göra som föraren gjorde i sin ungdom. Han kan gå dit han ska för med bussen får han inte åka utan biljett. Jag vet inte hur ung den nekade resenärer var eftersom jag aldrig såg honom för jag min vana trogen satt med ryggen i färdriktningen. Däremot uppfattade jag inte föraren som en äldre man utan snarare yngre än mig.
Att en förare nekar en person utan biljett är helt ok men det ska inte ske med uppmaningar om i ett förarens ögon uppbyggligt beteende. När bussen en stund senare rullade iväg utbrast jag lite svagt i sång för att få utlopp för mitt missnöje. Låten var Kom och ta mig”. Där sjungs det om yrkesval. Kanske var han lite väl nitisk i sitt yrkesutövande vår käre chaufför.
Frågan är om jag i fortsättningen kommer att åka med den bussen ännu mer sällan på kvällstid. Jag har ju räknat med att det kan blir stök och bök på grund av inte helt drogfria passagerare men risken att bli stående mitt ute i obygden för att bussföraren behagar tjafsa med resenärer har aldrig slagit mig. Förr kunde man ju lösa sådan konflikter lite snabbt med hjälp av insamling av kontanter från busspassagerare som vill komma fram. Med dagens kontantfria bussar är det inte en framkomlig väg tyvärr. Har de verkligen tänkt till på SL när det infört kontantlösa och biljettkrävande bussfärder och tjafsglada bussförare.