Det är bara den tionde november. Det är två veckor kvar till tjugofemte så jag borde inte gå ner för räkning redan nu. Det som är en axelryckning sommartid ligger kvar i dagar och gnager såhär års.
Jag inser också till min fasa att det är ett årligt återkommande event. Hittills har det varit spridda skurar runt den tjugofemte där det har varit stor släktsammankomst vart femte eller tredje år beroende på hur jämna födelsedagarna har varit. Nu har vi småkillarna där det inte går att undvika födelsedagen. Det är bara att borsta upp sig och bita ihop men det tar som sagt dagar innan jag blir människa igen.
Insikten och fasan över att detta kommer att fortgå år efter år får mig för en stund att till och med glömma det snabbt stundande julen. Där gäller det numer att välja mellan pest och kolera, ibland uppenbarar sig alternativet ebola också. Förr var det inget val då var det pest som gällde, punkt slut. Där pesten i mångt och mycket och i många år nog bestod av mig som inte gillade läget. Jag har kommit till en större självinsikt med åren och kan bita ihop om det behövs men jag behöver inte gilla läget och tar ingen skit som jag gjorde förr. Jag är nog fortfarande pest om det behövs fast på ett annat sätt.
Förra året drog den ena familjen väldigt sent tillbaka sin inbjudan och beslöt att själva fira jul på annat håll. Då var vi så inställda på att bita ihop och fira stor familjejul att vi helt enkelt bokade tågbiljetter och for iväg till den andra familjen. I år har vi som vanligt fått inbjudan från båda familjerna och vi har gett båda familjerna ett väldigt svävande svar. Jag har dessutom fått en personlig inbjudan till en annan familjemedlem dit jag är välkommen att ofira jul. Vi har givit lite lösa svar av typen, tack för inbjudan vi får se hur vi mår närmare jul om vi kommer. Men efter som det det trots allt gick ganska hyfsat förra året så är jag inte helt emot en storjul i år igen. Det är inte samma skräck och fasa som det varit vissa andra år. Men det har som sagt varit fram till nu när jag fortfarande har mått sommarbra.
Det är lite olika premisser på julfirandena. Det ena är att fira med mammaochpappa där det bjuds på allt man behöver på sin höjd betala tågbiljetten. Det andra är att fira med ungdomsgeneration av fattiga studenter där var och en tar med sig något och man betalar för sin dricka. Båda är helt ok. Bara jag vet vad jag har att förhålla mig till. För det är så jag fungerar. Jag behöver veta, helst i förväg, vad som förväntas av mig.
En sak kan jag vara ganska säker på dock att oavsett var jag firar min jul kommer jag inte få alla de tre rätter som jag tycker är ett måste på julbordet. Under förutsättning att jag inte fixar alla tre själv och tar med mig till ungdomarna förstås. Att det inte serveras sill hos svärdottern förstår jag. Trots sitt skryt om att hon äter allt så äter hon inte sill så den får jag ta med mig själv. Hos svärmor är det också glest med sillätare men hon och svärfar äter så det brukar finnas på julbordet. Sen var det de där andra sakerna som jag vill ha. Dopp i grytan och lutfisk.
Jag firar jul med den som erbjuder mig dessa tre rätter. Jag kan till och med diska åt er om ni uttryckligen ber mig och inte är rädda om ert finporslin samt att jag får diska på mitt sätt.