Katarina kastar bajs

Jag skyndar iväg till bussen med hjärnan fulla formuleringsfunderingar. Kvällen innan har jag och maken diskuterat en tråd i ett diskussionsforum. Jag funderar på om jag ska frångå min princip att inte kommentera i en tråd där min man redan kommenterat. Tråden handlar om de nya tunnelbanevagnarna. Även om vi delar de flesta åsikter om lokaltrafiken så ser vårt resande väldigt olika ut. Jag bör till exempel sätta mig ner innan färdmedlet startar och bör förbli sittande tills färdmedlet har stannat på grund av den annars överhängande faran av bowlingeffekten.

Bussen kommer när jag har en trappa kvar ner till busshållplatsen. Eftersom jag som vanligt är ute i sista stund bestämmer jag mig för att försöka hinna med bussen i alla fall. Det är inte alls lika mycket folk på busshållplatsen som det brukar men bussföraren har sett mig och väntar in mig. När jag blippat mitt kort sätter bussen fart för att köra in den extra minut han väntat på mig. Jag försöker så snabbt som möjligt uppsöka en sittplats. Det är upptaget på de platser där jag föredrar att sitta, de bakåtvända sätena ganska långt fram i bussen, men det är väntat. Det brukar var mer fullsatt på den här bussen än den andra som jag kliver på vid vändhållplatsen. Senast fick jag ju gå hela vägen längst bak för att få sittplats, men då var jag mer i tid och klev inte på som sista passagerare utan kunde trassla mig dit i en stillastående buss.

Den här bussen saknar framåtvända säten för passagerare längst fram. Normalt brukar jag väldigt sällan sätta mig på just de platser, de brukar även jag lämna till mer behövande men ibland måste jag sätta mig där när inga andra platser finns. Jag sätter mig på ett av fällsätena i barnvagn/rullstol/rollator/packmögutrymmet och tänker att jag får väl flytta mig när det kommer en barnvagn men då kan jag göra det när bussen står still i alla fall. Att under färd försöka krångla sig ner på ett av de framåtvända sätena i fyrorna eller att få nån av de två passagerarna som sitter på baklänges ytterplatserna med tom innerplats att flytta in sig under gång verkar inte görligt. På vänstersidan där det sitter två damer verkar det var ganska mycket kassar eller väskor vilket gör att det verkar lite trångt för mig att få plats även om själva stjärtutrymmet framåt yttre är ledigt. På höger sida sitter det en ensam farbror med en bra bit av sig själv utanför det yttre sätet bakåt. Det inre sätet bakåt är tomt. I gången har sin rullväska lutad så den effektivt blockerar de för övrigt två tomma framåtvända stolarna. Hade inte barnvagnsutrymmet varit tomt hade jag nog försökt klämma in mig där men nu är gott om plats för mig att haka av mig ryggsäck och få plats med käpp utan att behöva krångla.

Mannen tittar lite nyfiket på mig. Jag är van att man tittar på mig. Folk har en viss föreställning om hur en käppanvändare ska se ut och uppföra sig. Jag verkar inte passa i mallen. Min käpp är dessutom mörkblå med rosa blommor och har en väska hängande på sig. Jag har nu samlat ihop mig sitter som jag brukar med käppen mellan knäna mot kroppen och ryggsäcken i knät. Jag tittar på mannen och ler som om att förklara att det är ok sitta där jag sitter. Det gör ingenting att han blockerar fyra säten och det var lite bökigt att hinna ända dit innan bussen startade, men han satt ju med ryggen till och visste ju inte att det skulle komma en drullig tant.

- Den stor, säger han.

Jag förstår inte vad han menar. Jag vet inte om jag säger något men han upprepar igen. Den är stor den där och pekar på min ryggsäck. Man kan säga många saker om min ryggsäck. Stor är inte en av dem. Eftersom den är tänkt att använda som vätskeryggsäck har den alla remmar som behövs för att frakta ett par liter vatten bekvämt på ryggen. Det vill säga vadderade remmar, ett avbärarbälte som jag prydligt knutit ihop längst ner och sällan använder, samt en bröstrem som hänger och slänger och används ibland. Den ser alltså ut som en riktig och “stor” ryggsäck men den är bara på 14 liter. Den är så liten att jag använder smala kollegieblock till min kurs.

Det är möjligt att jag stött till honom när jag gått förbi men den del som tog i honom kan omöjligt ha varit min ryggsäck. Den sitter som en vårta mellan skulderbladen tills jag hunnit fram till ett säte i kollektivtrafiken. Jag vet vilket kompakt motstånd det finns mot ryggsäckar så jag aktar mig väldigt noga att stöta mot med den. Dessutom hade troligtvis käppen i vänster hand också som en extra buffert mellan gubbe och ryggsäck. Bussen är nämligen gjord för högerhänta och jag hade nyss blippat mitt kort med höger hand och stoppat tillbaka det i fickan. Jag föredrar dessutom att i trånga utrymmen med mycket folk ha käppen på vänster sida som skydd för vänster ben.

Av en händelse råkar jag känna igen typen av väska han blockerar gången med. Jag äger nämligen en likadan. Den är på ena ledden lite för stor för att kunna användas som kabinväska på flyget så jag har aldrig vågat mig på det. Istället har jag haft min bladväska, i vilken jag stoppat laptop och extrakläder och min ryggsäck packad ungefär som den är packad på bussen. Så är det nån som har stor väska är det han. Detta tar jag fasta på och förklarar soligt:

- Det gör inget att din väska är stor jag kom förbi ändå.

Sen tittar jag ner i mina böcker och mitt block jag packat upp och bryr mig inte så mycket mer om mina medpassagerare. Lyckligtvis kommer det inga barnvagnar som behöver platsen jag sitter på. Jag är långt ifrån bussen innan mannen med skev storleksuppfattning hunnit krångla av sin stora väska. Då har har jag redan hunnit till nästa färdmedel och nästa väska som står olämpligt placerad.