Maken ska på kräftskiva med jobbet. Sonen, som inte äter kräftor, har haft kräftskiva med sina kompisar. Jag som är förtjust i kräftor har inte alls blivit bjuden på kräftskiva. Normalt brukar det inte bekymra mig men i år kände jag att jag blev lite lessen. Jag vill också ha kräftskiva.
Det finns ett litet problem med det. Det är inte alltid jag tål kräftor nämligen. Oftast går det bra men vid ett par tillfällen har jag reagerat. Det är inte så lämpligt att värdinnan blir igensatt i halsen av den festmat hon bjuder på. Lite pinsamt sådär. Det här gör att jag äter kräftor långsamt, dvs långsammare än jag normalt äter som det i sig är jättelångsamt. Ska jag dessutom vara värdinna och se till att allt flyter så får jag på sin höjd två eller tre kräftor men gäster äter som om det vore ett tempolopp. Jag skulle kunna lösa problemet genom att lägga undan ett par till i kylen åt mig men det känns liksom inte så kul att sitta där på festen och äta när gästerna redan dukat av åt mig för att vara snälla och är nånannanstans och gör andra saker. I värsta fall hittar kanske gästerna kräftorna när de dukar av och sätter i sig dessa också. Inte för att de hungriga eller inte fått tillräckligt utan för att det synd att de ska förfaras. Därför har jag hellre kräftkalas för mig själv även om det känns lite slöseri att få kasta nästen ett helt paket om det skulle bli knip i halsen.
En annan sak jag drog mig till minnes när maken frågar om vi ska mer än bara vi två på kräftskiva är hur folk kritiserar mitt sätt att lägga skalen. Innan jag började äta kräftor väldigt långsamt och bara ät långsamt och försökte hålla tempoloppstakt med mina vänner brukade de pika mig för mitt sätt att lägga skalen. Jag gör inte som jag gör för att reta folk utan för det är så jag har lärt mig att göra. Jag vet inte vem som lärde mig men jag har en aning om vem det skulle kunna vara. Vad jag gör är att jag lägger huvudena längs kanten på tallriken och övriga skal i en hög. På så sätt kan man mycket enkelt se hur många kräftor jag ätit. När det sen blir bistromatik om den sista kräftan så kan jag snabbt konstatera att den är min men det går de andra inte med på. Då ska de försöka gräva i sina högar och räkna hur många huvuden de har på sin tallrik. Vilket förmodligen är färre, vilket i sin tur beror på att de tömt sina tallrikar i en soppåse både en och två gånger under middagen men den kunskapen är som bortblåst.
Så, ja jag äter gärna kräftor i glada vänners lag men då ska vi dela upp den först så alla får lika många innan vi börjar kalaset.