Jag har skrivit om det förut, ord som blir får nya betydelser och ord som blir omoderna. Ett kärleksbarn betydelser inte alls samma sak idag som för femtio. Förr betydde det ett barn som blev till av misstag, idag betyder det ett barn som föräldrarna kämpat länge för att producera. Ord som blivit omoderna är idiot och imbecill men jag vet inte vad jag ska använda för ord den här veckan. Det gäller att hänga med i ordsvängen så man inte säger något som uppfattas fel.

Vi lyssnar på bilradio på väg till sommarstugan. Programmet handlar om handikappade som börjat med självförsvar. Det är personer som sitter i rullstol eller som går med käpp. Förr sa man handikappad. Det var ett bra och neutralt ord. Sen gick man över till funktionshindrad. Ett tag la man till fysiskt till ordet, det vill säga fysiskt handikappad eller fysiskt funktionshindrad. Detta för att markera och göra skillnad från de som hade psykiska handikapp eller psykiska funktionshinder. Av radioprogrammet förstår vi att man nu använder ordet funktionsvariant. Det intervjuas nån som startat denna självförsvarsgruppen och folk som går kursen. Vore det inte radio hade vi kanske kunnat få nån uppfattning om vad funktionsvariant betyder. Vad det egentligen handlar om är att folk är rädda för att gå ut och att med lite bättre självförtroende bland annat med kunskap om hur det ska kunna försvara sig själv törs de gå ut. Självförsvarsmetoden de använder är en variant av en självförsvarsmetod jag har hört talas om men för tillfället glömt namnet på

På vägen hem lyssnar vi på ett program där de pratar med en mamma som har ADHD och som har startat en mammagrupp för mammor med ADHD. Hennes behov av information barnavård skiljer sig från det hon får från BVC (baranvårdscentralen). Jag lyssnar med ett halvt öra, sonen som är yngre och mer inne i svängen med npf (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (det är möjligt att det heter funktionsvariant)) och så småningom själv kanske ska bli förälder lyssnar mer noga. Han kommenterar att ingen säger neurotypiker. Jag håller med om att det hade underlättat förståelsen i radiosamtalet.

(Tillägg efter att ha lyssnat på programinslaget igen: Jo den ena mamman säger neurotypisk faktiskt. Det var kanske det min son kommenterade.)

Idag hemma från semestern och tillbaka i sängen med facebook läser jag om personen som beskriver sig själv som “dokumenterad särbegåvad”. Eftersom det är ett egen uttalande avfärdar jag det med ett personen är ovanligt självgod. Frågan är hur jag i framtiden kommer att och bör reagera på den förälder som berättar om sitt särbegåvade barn som går i särskolan. Än så länge är särbegåvadebarn ett beteckning på barn som anses ha en högre IQ än sina jämnåriga och särskolan en skola för barn som har en lägre IQ än sina jämnåriga. En liten sökning på nätet ger vid handen att man vill starta särskolor för begåvade barn. Utvecklingen från dåre, imbecill till utvecklingsstörd ger vid handen att man (snart) kanske kallar eleverna vid dagens särskolan särelever eller särbegåvade.