Inte tar min upprörda dag slut där inte. Min kompis tjänstemannen på försäkringskassan strör salt i sår.
Jag hänger sen ett par veckor i void i väntan på vård och är under tiden otroligt lättprovocerad. Eftersom jag inte ville att sjukvården skulle krocka med tandvården har jag inte direkt haft blåslampan i häcken på sjukvården för en tid för att det inte skulle krocka med med det sen länge inplanerade tandläkarbesöket som inföll i går.
Jag undviker så mycket som möjligt att konfronteras med människor och håller mig mest för mig själv med min dator. Jag umgås så att säga med folk på distans med en skärm tangentbord och internet mellan. Jag för länge sen lärt mig att man ska inte skriv saker i affekt. Att sova på saken eller att vänta ett dygn med att reagera är ganska bra strategier. När det gäller sociala medier som facebook är vänta ett dygn en utmärkt strategi, för inte fan hittar jag tillbaka till ett inlägg efter ett dygn. Allrahelst om jag inte skrev något själv i det från början.
Om jag skriver i affekt så gör jag det som nu här på Katarina kastar bajs. Oftast försöker jag hålla det väldigt generellt och avkoda mina mina vänner som jag utsätter för min ilska. Ibland lyckas jag så väl att jag själv måste läsa hela texten innan jag kommer ihåg vem det var och vad personen gjorde som gjorde att jag blev lessen eller arg. Det är inte så att jag säger upp bekantskapen helt med dessa människor bara för att de en eller flera gånger råkar göra lite obetänksamma saker. Jag hoppas att dessa människor har fördragsamhet med mig och andra människor i andra situationer. Men ibland sliter munnen eller fingrarna när det kommer en dumhet för mycket från personen.
Nu har jag skrivit i affekt trots alla mina föresatser. Jag försökte, jag försökte verkligen låta bli att skriva nånting alls. Sen brast det och jag skrev nåt i alla fall. Jag tror det jag skrev var ganska föraktfullt. Min kompis vilar inte på lagrarna utan replikerar inom två minuter. Jag håller tillbaka och svarar inte tillbaka utan är här och skriver istället. Det är möjligt att jag anses nonchalant eller accepterande när jag inte omedelbart replikerar men det finns liksom inget mer att säga. Jag står för det jag skrev och svaret jag fick var inte ett tjänstemannasvar och inte alls i linje med hurra vad jag är bra tonen som var i resten av inlägget.
Missförstå mig rätt. Jag begriper att tjänstemän på försäkringskassan får utstå en massa skit och får väldigt lite beröm. Jag förstår om du var nöjd med din dag och tyckte du uträttat ett storverk. Det hade du säkert gjort. Jag är lite äldre än du. Jag är så gammal så jag har lärt mig och lever efter självberöm luktar illa devisen. Det hela får mig bara att tänka på Magnus och Brasse och sketchen där man har publik på jobbet. Var du inte nöjd med den 10 personers publik du hade på jobbet utan måste sukta efter mer? Sorry den här delen av publiken är inte impad av att du gjort det du är betald för att göra. Inga applåder från mig.