Allt sen den där föreläsningen på teknis om hur ingenjören skildrats på film beroende på samtiden när filmen görs kan jag inte låta bil att fundera över saken när jag ser en tekniker på film. Nu i veckan såg jag två filmer där samma scen förkom i båda. En man i uniformsyrke frågar en kvinnlig kollega om hon har barn och denna nekar till detta. I deckaren som utspelar sig i nutid där en polis i civila kläder ställer frågan till en lika civilklädd kollega i ungefär samma rank är frågan berättigad och alldeles naturlig. Han är en ensamstående far med en dotter i 20 års åldern som ska prova vingarna och kanske flytta tvärs över jorden för att bosätta sig i pojkvännens hemland. I det andra programmet som är en historisk skildring är båda iklädda militär uniform och hon är hans överordnad. Han vill ta sin familj till London men hon påpekar lite krasst. Ser du några barn här? Inte ens de barn som normal bor i London är kvar under kriget . Din familj har det bättre och säkrare i Norge,varvid han då ifrågasätter henne genom att fråga om hon har barn.
Jag inser att det är ett uttryck för min samtid. Det är inget som hör hemma i den historiska skildringen. En man var knappast involverad på samma sätt i sina barns barndom på 1940-talet som de är idag. Mannen i den historiska skildring har dessutom en fru som vistas barnet med den moderna mannen är änkeman.Vad säger det om min samtid?
Ibland säger vi lite skämtsamt till barnlösa, vänta tills du får barn själv så ska du få se. Ibland suckar vi bara inombords för oss själv och tänker att det där går nog över när de får barn själva. Många saker går faktiskt över när vissa får barn. Jag kan le i smyg och tycka att jaha så det låter så nu? Du var så kaxig när du själv inte hade barn och visste hur det skulle vara och du skulle aldrig göra på det sättet när du fick barn.
Andra behåller sitt synsätt även efter de fått barn. Min kompis har alltid självklart med sina barn på allt men det har alltid varit självklart att barn är välkomna på det vi har gjort tillsammans. Hon har istället blivit närmast lite förnärmad när jag frågat om jag får ta med min son på arrangemang. Det är klart att han är medbjuden, det har jag utgått ifrån har varit det självklara svaret. Därför har jag mycket större överseende med att hon släpar med sina barn på saker där det kanske hade varit bättre om de varit kvar hemma.
En del verkar ha barn som någon slag piffig accessoar man ska ha. De är inte speciellt intresserad av barn, egna eller andras. Jag undrar alltid varför de överhuvudtaget skaffar barn. Är det bara för att barn ska man ha, så är det. Det är ungefär lika roligt och dyrt som en rotfyllning med ett nödvändigt ont. Antigen är det föräldrarnas förväntning på barnbarn eller så är det deras egen förväntning eller förställning på hur livet ska vara. Eftersom dessa föräldrar sällan är intresserad av sitt barn blir dessa barn sällan spontant sedda av sina föräldrar och måste ta i ganska mycket i vardagen för att få uppmärksamhet. Det kan bli en ganska påfrestande historia för alla inblandade när de här barnen och föräldrarna förväntas dyka upp som familj på familjesammankomster.
Det är inte så att man kliver in i ett hemligt sällskap bara för att man blir förälder och då plötsligt blir upplyst och vet hur att är och fungerar. Vissa har det i sin innan och andra uppnår det aldrig. En del familjer där man tänker vänta bara, får helt underbara väluppfostrade barn som man från ung ålder kan ha med sig in i porslinsbutiken. Andra som man ser ger sina barn uppmärksamhet och bekräftelse har barn som man helst undviker att ha i möblerade rum.
Därför förstår jag inta vad TV-serierna vill säga med att lägga repliken: Du har inte barn va? i munnen på de båda männen. För den historiskae mannen var barnet förmodligen en trevlig accessoar han hade. Den moderna kollegan jobbar med vittnesskydd och som huvudpersonen påpekat i ett tidigare avsnitt när hon säger att det är som ett äktenskap, att det är nog mer som att ha barn. Man är ansvarig för nån annans liv.