I april 2014 skrev jag om hur jag försökte ta mig bort från rollen som barnunderhållare. I helgen fick jag kvitto på att den om inte helt så i alla fall delvis är borta. Kanske har jag inte ens haft den rollen i det sammanhanget alls. Dessvärre verkar det som om fel del av rollen hänger kvar dessutom.

I helgen var jag på Fantastika som var årets upplaga av swecon. För mig är det här med SF-kongresser en ganska ny aktivitet. Inget jag sysslade med när min stora pojkar var små så jag har aldrig haft med dem. Min yngsta son var 16 första gången han följde med. Uppenbarligen föll det honom i smaken och han har fortsatt följa med. Nu är det en helt annat sak att ha med en lugn sextonåring än två sjövilda krabater 6 och 8 år gamla. Sexåringen ensam hade nog gått skapligt men de två tillsammans när han hade tryggheten av brorsan var ingen höjdare. Det andra kongress deltagare ser av mig som mamma är mest att jag hovrar över sonen som Tammy över Ångström. (Ja, jag försöker sluta men det är inte så lätt.) De har sällan sett den Katarina som med mycket bestämd röst kommenderar “GÅ NER!” till någon som klättrat en bra bit upp i något för nöjes skull.

Folk har alltså med sig sina barn till det som tidigare var ett väldigt vuxenanpassat arrangemang och i mångt och mycket är det fortfarande. Det är mycket paneldiskussioner. Fyra personer under ledning av en moderator pratar 45 minuter om ett ämne. Andra saker kan var intervjuer eller samtal till exempel programpunkten Reading Robert A. Heinlein today. Trots att de båda deltagarna i samtalet är svensktalande hålls denna programpunkt på engelska för att tillresta personer som inte begriper svenska ska förstå. Kanske inte så lättillgängligt för ett barn i tioårsåldern som läst engelska i två år.

Men nu är barnen där och vi får försöka göra det bästa av situationer. Det har tillkommit några mer barnvänliga punkter i programmen under åren. Utomlands vid större arrangemang försöker man numer göra anpassat även till barnfamiljer. Den stora kongressen 2017 kommer att gå av stapel i Finland. En bekant berättade i slutet av kongressen i helgen att han och hans familj bestående av dotter och fru ska hålla i barndelen av kongressen i Finland. Jag sa väl något artigt som svar och det var tillräckligt för att trigga denna man att berätta mer om vilka planer de hade just nu. I slutet av en kongress har man gärna lite separationsångest och vill planera för när man ses nästa gång. Jag trodde också att han ville ragga idéer och folk till sina idéer när han satte sig hos oss och började berätta.

Det är här det skiter sig. Och det skiter sig på så många plan. Jo, jag säger något artig men vill egentligen fråga om han har tänkt över vad han ger sig in på. Min replik borde ha varit: Vet du vad du ger dig in på. Du vet att du kommer få göra det här ensam va? Men jag antar att han faktiskt vet vad han ger sig in på. Dottern som ska hjälpa till kommer visserligen att vara ett år äldre nästa år men fortfarande bara 11 år. Hon kan säkert ge en massa bra input på vad barn, eller i alla vad hon, är intresserad av men i nuläget är hon inte speciellt självgående vad jag sett. Du kan visserligen sätta henne med plattan som du gör idag men hon ser tämligen uttråkad ut och hon blir bara besvärad när man försöker kommunicera med henne. Risken är att hon kommer att hänga som ett drivankare runt foten på dig istället för att vara flythjälp när din fru går sönder. För det gör hon. Det är mer regel än undantag att hon drabbas av allergianfall eller migrän eller nåt annat som tyvärr hindrar henne att delta fullt ut som hon hade tänkt. Allt detta är är alltså uppenbart för en ganska ytlig bekant så jag hoppas att de som gett dem uppdraget också är medvetna om detta. Kanske ser uppdraget annorlunda ut än jag tror och det kanske det bara planer de ska göra och inte se till att det flyter på plats.

Nå hur som haver jag tror att han vill ragga folk som ska göra något i barnspåret. Det vill säga barnanpassade grejer med SF-tema. En av kvinnor vid bordet och jag har tidigare under dagen kommit fram till att köksbordet är den möbel där man har sina tygbitar och där man sitter och hantverkar. Möjligen kan man röja undan för att det ska spelas brädspel. Så min första fråga är vad gör du med dina tygbitar? Jag är ju inte pigg på att hålla i något helt själv men har jag en kompis att göra det med är det lättare. Hon säger, nja det är mest garntåtar. Jaha, ja. Men jag är ju inte den som är den så jag föreslår, men då kan vi ju virka amigurus med barnen. (Jag har jättefina mönster på robotar, vampyr och Cthulhu.) Men hon är inte på. Hon säger att hon stickar spetssjalar and that’s it. Tanken på att lära barn sticka är inte så tilltalande. Att utrusta ett okänt antal främmande barn med två sylvassa minst 2 dm långa pinnar var och sen vara ansvarig för dessa pinnar och barn är inte en bra idé i min värld. Så den lägger jag ner innan den uppstår. Återstår att i alla fall visa sitt intresse och säga att jag kan tänka sig att hjälpa till lite. Jag inser nämligen att jag nog besitter en kunskap som förmodligen saknas hos far och dotter. Det är möjligt att mamma har den men henne har jag ju räknat bort. Så jag säger: Jag kan tänka mig att ställa upp som gopher. Vilket är en lagom nivå med tanke på att jag inte alls vet hur jag mår från vecka till vecka och kan ännu mindre förutspå ur jag kommer att må i augusti 2017. Till svar får jag ett. Vi vill inte ha barnvakter. Det är inte det, det går ut på. Jag vet inte om det är ett oartigare sätt att säga tack, men nej tack eller ett artigare sätt att säga, vi vill inte leka med dig alls.

Jag svarar för säkerhets skull ingenting på detta i mitt tycket mycket oartiga svar. Jag hade nämligen kunnat blir bitande elak över detta elaka svar och säga något i stil med Såååå ni har fattat det nu, så bra. Det var nämligen så att de hällde sin dotter på en barnaktivitet i London där barnen måste ha en vuxen i närheten. När dottern inte kunde peka ut sin mamma eller pappa blev hon bortvisad från lekytan och vår head of delegation fick ta hand om problemet. Jag har också, tydligen till skillnad från mannen, läst de trådar på facebook som behandlat ämnet om barn på kongresser. Där framkom det tydligt att vissa föräldrar inte skulle lämna sina barn till eventuell barnpassning med mindre än att de som passade var utbildade barnpassare. Så barnpassningsjobbet var det sista jag ansåg mig lämpad som på framtida kongresser. Allmän pysslare tyckte jag mer var min nisch. Men han såg mig alltså bara som barnpassare. Jag har visserligen passat deras dotter eller lånat dottern när hon sett uttråkad ut men det har mer varit för att avlasta mamma och pappa.

Så jag har alltså lyckas skaka av mig rollen som allmän pysslare men har kvar rollen som barnvakt. Frågan är om jag är nöjd med det. Svaret är naturligtvis nej. Jag vill naturligtvis hellre ha kvar rollen som pysslare än som potentiell barnvakt.

Vad han än menade med sitt uttalande så är kontenta i alla fall att de vill inte ha min hjälp. Låt oss nu anta att han bara var lite olycklig i sitt ordval och inte alls ville såra mig. Det hindrar inte att jag kände mig väldigt lessen. Nu gäller det att komma ihåg hur förnedrar jag kände mig och att med bestämdhet säga NEJ när någon frågar mig om jag vill hjälpa till med något barnrelaterat. Gärna med hänvisning till att en viss person redan har sagt ett bestämt nej på att ha mig med i någon form. Jag tänkte att jag kanske kunde göra nytta i det jag förutom svenska, något hackig engelska faktiskt begriper en del finska.