Det vore trevligt om man som enskild resnär slapp upplysa kollektivtrafiken bussförare chaufför för chaufför om att man får ta med sig sin vikcykel på kollektivtrafiken. Det är sällan spärrvakterna i tunnelbanan reagerar. De tittar ibland lite facinerande eller frågande men ännu har ingen sagt något om att jag inte får ta med hojen. Vilken man alltså får trots att viss bussförare hävdar motsatsen.

Igår hände det igen. Jag kliver på bussen utan cykel på väg till tandläkaren. Rasmus kliver på bussen efter mig med sin cykel i hand för jag har fegat ur och vågar inte åka själv till tandläkaren. Jag blippar mitt kort, Rasmus blippar sitt kort och sen börjar föraren gorma om att man inte får att cyklar på bussen. Det är inte så att bussföraren inte har haft tid att upptäcka denna cykel innan passageraren kliver på. Det är nämligen lite besvärligt att blippa sitt kort. Den nedre läsaren är ur funtion så man måste läsa sitt kort på den över läsaren som i den här bussen sitter ganska högt. Både jag och personen före mig försöker först att blippa i den nedre innan vi blippar i den över. Under tiden står Rasmus i dörröppning utanför bussen med busskort och cykel i handen. Så varför börjar föraren gorma först när Rasmus blippat sitt kort och betalt sin resa?

Det är den vanliga visa om att man ine får ha cyklar på bussen. Rasmus talar om att det får man visst det. Bussföraren framhärdar och jiddar något om kedja och farligt och jag vet allt. Just det här med den farliga eller skitiga kedjan är ett väldigt dåligt argument när det gäller en ihopfälld Brompton. För att komma åt kedjan är man antingen tvungen att pilla på hojen väldigt närgånget eller fälla ut framhjulet, vilket man måste vet hur man gör för att lyckas. Rasmus erbjuder sig att ta fram texten på SLs hemsida där det står att man får ta med sig cyklar. Med hög och tydlig röst läser han för föraren och alla andra i bussen stycket Barncyklar och hopfällbara cyklar … Du får också ta med sparkcykel och hopfällbar cykel. Sen går han och sätter sig vid sin cykel igen.

Här kan man då tycka att bussföraren borde ha gett sig eller försökt kontakta någon på SL. Det som händer är istället att bussföraren skriker: Du får inte ha med dig cykeln. Den måste vara i kartong. Sen vädjar han till de andra passagerarna och hotar med att han inte tänker åka så länge cykeln är kvar ombord. Ingen annan gör eller säger någonting. Rasmus sitter lungt kvar med sin cykel på bussen, bussföraren sitter kvar i sitt säte och alla alla passagerarna sitter i sina säten. Tillslut kör bussföraren iväg med oss alla inklusive cykeln ombord. Han grälar en bit till och tala om att man minsann inte får ha cykel ombord.

Jag vet inte om du måste ha den i kartong var en språkförbistring eller ett medveten ordval. Jag blev i alla fall lite full i skratt. Någon kartong har vi aldrig haft till någon av våra cyklar. Vi har hämtat dem i affären, fällt up och cyklat iväg. Vi har varsitt överdrag som vi sätter på ibland. Jag brukar sätt på mitt när jag tar med mig cykeln in i garnbutiken på handarbetsträffar. För så är det. Cykeln är med nästan överallt och väldigt ofta utan några kläder på. Jag tror det skulle se lite fånigt ut och förta lite av finessen om vi skulle var tvunga att ha överdraget på när vi självscannar ner i cykelväskan på BEA. I slutet av resan som började med buss och sen fortsatte med tunnelbana så väntde som sagt ett tandläkarbesökför mig. Rasmus rullade in cykel i ihopfält läge men utan skyddspåse på sjuhuset och så småningom in i väntrummet på tandläkarmottagningen. När det så småningom blev min tur så tänkte Rasmus och cykel sitta kvar i väntrummet men tandläkare och syster tyckte att han med cykel och allt kunde följa med in i behandlingsrummet. Både jag var och Rasmus var lite tveksamma till detta arragenmang med de försäkrade oss att det gick bra. Så en knapp timme efter att bussföraren gormat och skrikigt om att cykeln är en fara för allt och alla så går det utmärkt att ta med den i behanlingsrummet och specialisttandvården. Fortfarande utan överdrag på.