Sen i våras har jag gått på behandling på Rosenlunds sjukhus. Jag var väl inte så pigg på att börja just då mitt i pandemin. Efter lite träningsläger har jag övat upp mig så jag klarar cykla dit och hem. Första gångerna hade jag med mig käppen i väskan och maken med som cykelvakt ifall det skulle bli strul med att man inte kunde ta in hojjen men det gick bra att fälla cykel i kundvagnsläge och ha som rollator.

I somras var det nån nitisk vakt som skrek och gormade om att man inte fick ha cyklar där. Då hade jag fräckt rullat in i vestibulen och förbi delar av torkmattan där min svårrullade cykel gärna fastnar. Jag hade kunnat fällt cykeln tidigare men jag jag var trött, svimfärdig och illamående och vill inte alls sitta och vila och fälla i rökmolnet av någon som rökte där man inte fick. Lyckligtvis var Rasmus med och kunde förklara att det inte var en cykel utan en väska och om bara vakten lugnade ner sig lite så skulle det snart inte alls vara cyklar vi hade med oss. Rasmus fällde ihop cyklarna och jag vilade. Sen när jag reste mig upp och skulle ta min väska för att gå in välte jag. Tung väska och ingen käpp.

Vi vänta en stund till för att se om vakten skulle lämna området mellan oss och hissarna upp till dit jag skulle. Det var den första vakt jag någonsin sett. Det står en skylt på den låsta handikapptoaletten att nyckel hämtas hos vakten men jag på det 20-tal gånger jag varit där i år och förra året aldrig sett en vakt att fråga om nyckel. Nu fanns det plötslig en vakt och han såg som sin uppgift att patrullera hisshallen. Jag tänkte det får gå som det går. Rasmus fällde upp min cykel i kundvagnsläge och jag marscherade med bestämda steg mot hissen förbi vakten. Han sa inte ett ljud.

Jag berättade för min behandlare om vad som hänt. Det gick som vanligt utmärkt att ha med cykel både i väntrum och behandlingsrum. Hen berättade att det var fler som haft samma upplevelse. Att vakten haft synpunkter på sparkcyklar bland annat som inte hade varit ett problem tidigare. Så avskrev det som en sommarjobbare som inte hade koll.

Idag skulle jag dit igen. Återigen fällde vi cyklar i vestibulen. Jag så en vakt men han reagerade inte alls på det vi gjorde. Så med kundvagsnfällda cyklar troppade vi förbi honom in i cafédelen och satte oss vid ett bord. Inte ord om att här var cykelförbud. Caféet har en fin tavla av en cykelväg som jag ställde min cykel under och fotade. Rasmus gick och köpte fika.

Jag gick på mitt möte med min cykel. Ut i hisshallen, upp med hissen, in i väntrummet och in i behandlingsrummet med min cykel och sen ner i fiket igen med cykel. Rasmus satt och hade jobbmöte via nätet med sin cykel bredvid sig i fiket. Vi såg ytterligare en vakt som snurrade runt i hisshallen och fiket men verkade inte reagera alls på våra cyklar. Båda cyklarna avklädda och i kundvagnsläge. Klockan 15 stängde fiket och vi började samla ihop oss. På vägen ut skulle jag gå på toa. då dyker det upp en tredje vakt. Jag har sett att den annars så heligt låsta handikappdörren är öppen och tänker prova det rummet. Vakten tar tag i dörren och dra upp den lite. Jag tror hon tänker hålla upp den åt mig. Istället stänger hon dörren och säger hon. Vet om att man inte får ha cyklar här inne? Eftersom jag är kissnödig och de vanliga toaletterna inte rymmer mig och cykel lämnar jag min cykel i Rasmus vård och smiter in dit. Jag är fullständigt övertygad om att Rasmus klar av en vakt och två cyklar utan min hjälp. Genom dörren hör jag hur de pratar. Sen tystnar det. När jag kommer ut är vakten borta men Rasmus och cyklarna är kvar precis där jag lämnade dem. Vad hände? frågar jag. Hon gick svarar Rasmus.