Det kan var lite kul att berätta vad som hände sen efter att den kvinnliga vakten skrikit på oss och sen bara gått iväg.
Fjorton dar senare ska jag dit igen. Det är sommar och sommarcykel, det finns ingen anledning till att jag ska cykla 5 kilo tynger vintercykel med dubbdäck bara för att jag kan ställa den ifrån mig cykelstället. Vid det här laget går jag dessutom mycket sämre och använder omväxlande en eller två kryckor som gånghjälpmedel istället för min vanliga käpp. Att bära eller puffa min helt ihopfällda cykel själv är inte att tänka på. I rullatorläget funkar den utmärkt som gånghjälpmedel. Så jag tar Rasmus med mig som moraliskt stöd och så drar vi iväg.
Det visar sig att det behövs. En ettrig manlig vakt, troligtvis samma som en månad tidigare angriper oss när vi är på väg in. Det är förbjudet att ha cykel här inne. Han påstår att det är nya regler och att det nu är förbjudet att ha cyklar inomhus. Rasmus säger det är är väskor. Sen förklarar Rasmus att min cykel är min rullator. Vakten säger massa raljerande saker. Rasmus fäller ihop sin för att visa sig tillmötesgående och vakten går på nåder med på att min cykel kanske är en rullator men han tycker den ser ut som en cykel.
Så jag går på mitt möte. Som vanligt går det utmärkt att ha cykeln i väntrummet och behandlingsrummet. Jag frågar min behandlare om de nya reglerna men hen har inta hört något sånt och försten säger hen så är det ju din rullator nu när du är inne. Här blir plötsligt behandlingen väldigt meta när den går ut på att jag ska lägga ut strategier för hur jag på ett artigt sätt ska kunna ta mig förbi vakten så jag kan komma till min behandling.
Trots att jag lovat att cykla och försöka trassla mig förbi vakten vid nästa behandlingstillfälle så klara jag inte det. Vi tar en taxi istället och jag släpar mig fram med hjälp av två kryckor. Bättre att jag kommer till behandling på något sätt än inte alls. Jag berättar att jag sökt på sjukhusets hemsida efter de här nya reglerna men inte hittat några regler alls. Jag har nån gång när jag väntat på hissen sett något som nog hade rubriken trivselregler och som började med något i stil med ligg inte i soffor i väntrummet, sen var det något om att inte antasta folk, sen kom hissen. Jag tror att de kunde ha sammanfattats i Var inte en rövhatt. Ett fullklottrat papper i inte så läsvänlig höjd uppsatt endast utanför hissarna är kanske inte rätt sätt att folk att uppföra sig. Den här gången var detta papper dessutom utbytt mot ett som hade rubriken Månadsbrev, mer såg jag inte för då kom hissen.
Hur som haver så la vi upp nya strategier för hur jag skulle göra och mer boost och pepp. Jag hade ju två tillfällen på mig att öva dessutom för jag skulle börja gå på gruppbehandling också på samma ställe. Det är ju en sak om jag har med mig en anhörig till ett möte men om åtta person ska ha med sig varsin anhörig som sitter i väntrummet och väntar är kanske inte så bra nu när det är fysiskt distans och få människor som är önskvärt. Jag pratade med båda behandlarna och de lovade att komma ner och prata med vakten om det skulle behövas och förklara att det var ok att jag använde min Brompton som rullator.
Innan dessa möte var jag dock inbokat på ett helt annat ställe för provtagning. Jag bangande både sommarcykel och vintercykel och tog bussen trots att jag inte ska. Vad som hände när jag är på väg in genom dörren på det vårdstället var att någon kommer in genom porten dragandes på en fullstor damcykel som hon tar in genom trapphuset och in genom en dörr på bottenvåningen.
Jag laddar inför mina möten. Gruppen blir på grund av rådande omständigheter inställd men det enskild mötet blir av. Jag ser redan innan jag går in med min fällda cykel en vakt i blå skjorta utanför vaktkuren och en vakt i vit skjorta inne i vaktkuren. Jag biter ihop och går rakt in med bestämda steg mot hissen. Det händer ingenting. Ingen av vakterna kommer rusande.
Jag berättar för min behandlare om vad som hänt. Både på vårdcentralen och nyss i hisshallen. Jag får mer tips om strategier i fortsättningen. På vägen ut tittar vakten i blå skjorta lite intressertat på min cykel men han säger ingenting. det här ska nog bra när det är dags för kurs.
Veckan efter ska jag till min vanliga behandlare. Hen är cykelfreak och den mottagning är lite mer flexibel. Där har vi suttit både jag och maken med våra cyklar i väntrummet. Det som vanligt inga problem alls att ta med cykel in i väntrum och behandlingsrum.
Ytterligare något senare ska jag till min vanliga vårdcentral för blodtrycksmätning. Jag bryr mig inte om att ta med någon cykel för vägen består mestadels av en brant backe som jag inte vågar cykla nerför och inte klar av att cykla uppför än. Dessutom går jag så pass bra igen så jag klarar mig med bara en käpp och lite hålla i räcket i branta backen.
Blodtrycket kunde ju vara bättre och vi taktiksnackar lite om rörelse och motion. Jag berättar att jag gått med i en grupp på nätet där vi ska peppa varandra att cykla 15 minuter per dag. Vi kommer in på cykling och jag ser plötsligt att sköterskan har sin egen Brompton stånde helt utfälld i undersökningsrummet. Då menar jag helt utfälld, inte ens bakhjulet under i parkeringsläge.
Det här är den tredje behandlaren på raken som är cykelfrälst.